Du har dina moln, jag kan inte skingra dem...

Det värsta med att vara så här långt ifrån alla är inte saknad, hemlängtan, svetten eller att ens hår ser ut som ett fågelbo. Det som är absolut jobbigast, och som jag aldrig tror att man kan vänja sig vid, är att inte vara där för er när ni är nere eller ledsna och behöver mig. Tanken att ni hade kunnat må bättre om jag var hemma hos er gör mig galen. Då tänker jag på hur egoistiskt det är att bara åka. Hur stört det är att jag tror att livet är äventyr, för så är det inte alls. Det är kärlek, vänskap och vara med er. Jag vet inte nu om det är värt att åka iväg igen. Fast nu är jag ju snart hemma igen och ska skratta med er, krama er, laga mat med er, dansa med er, cykla med er, lyssna på er, gråta med er, berätta historier med er, gå på era 25års- och midsommarfester och framför allt - vara med er. Det ser jag verkligen fram emot!