Wagnersk opera, i tre akter

Jag hade inte tänkt göra ett tredje inlägg på raken, men det här är så in my face att jag inte kan låta bli. På bordet bredvid mig har ett tyskt par i 70-års åldern suttit nu i en timme. Jag önskar nästan att jag skolkat från varenda tysklektion så jag inte får huvudvärk av deras babbel. Jag har just nu hört alla delade utgifter de haft under sin Asien-resa så här långt. Du betalade solstolen i Patong, men jag betalade inträdet på Singapore Zoo. Singapore dollarn är mycket mer värd än de malaysiska ringitt, så då har jag betalat mest. Haha, de sitter helt ärligt och skriver på servetten och räknar om allt till euros. Rätt ska vara rätt, vet ni! Det är mest kvinnan som pratar kan erkännas. Mannen utstöter mest riktigt irriterrade, tyska NEEEEH!



Akt 2: Småmynten läggs på höjden och de räknar igenom hur mycket var och en har. Malaysiska ringitt: 2 (4 svenska kronor), singapore dollars: 4 (20 svenska kronor). Debatten gäller hur mycket vardera hög är värd i euros och hurvida de har bytat mynt med varandra under resans gång. Nu åker mobiltelefonen fram, så att man kan använda kalkylatern och se så att allt blir rätt.



Akt 3: Mattias, som uppenbarligen mannen heter, har slutat skrika NEEEH! och istället börjat bli tyst och röd i ansiktet. Jag förstår att detta är upptakten till crescendot. Och mycket riktigt reser sig mannen upp, kastar pengarna på frugan och gör klart för henne att det bannemig är sista gången han tänker åka på någon semester med henne. Dessutom klargör Mattias att frun har blivit fetare än en gris och att hon är envisare än sin mor.



Sen försvinner de ut ur mitt liv. Fortsätter sin paketresa genom Asien. Den som de har sparat till hela livet. Den som de tar foto på och sedan visar för nära och kära. Flera år i efterhand kommer de säga; hade vi det inte underbart då, på den där semestern i Asien?